Spaning från en tid som flytt – har vi något att lära?

Hur många av er har läst en mening eller än svårare konstruerat en dylik som är 198 ord lång? Tänk er, en radda med ord men ingen punkt förrän 198 stycken har passerat. Det är en konst i sig och för 150 år sedan var det högsta mode att författa i denna typ av långa snirkliga ordföljder.

Ni får ett exempel här, skriven av den amerikanska författaren Oliver Wendell Holmes Sr. Han var en av sin tids finlitterära giganter på andra sidan atlanten under en era där romantiken blommade och allt det ljuva i livet skulle beskrivas i detalj.

Så, ge inte upp nu.

Läs meningen och visa för dig själv att du kan fokusera. Se uppgiften som dagens oväntade uppdrag att försöka förstå vad den här galet långa meningen handlar om.

”Many times, when I have got upon the cars, expecting to be magnetized into an hour or two of blissful reverie, my thoughts shaken up by the vibrations into all sorts of new and pleasing patterns, arranging themselves in curves and nodal points, like the grains of sand in Chladni’s famous experiment,—fresh ideas coming up to the surface, as the kernels do when a measure of corn is jolted in a farmer’s wagon,—all this without volition, the mechanical impulse alone keeping the thoughts in motion, as the mere act of carrying certain watches in the pocket keeps them wound up,—many times, I say, just as my brain was beginning to creep and hum with this delicious locomotive intoxication, some dear detestable friend, cordial, intelligent, social, radiant, has come up and sat down by me and opened a conversation which has broken my day-dream, unharnessed the flying horses that were whirling along my fancies and hitched on the old weary omnibus-team of every-day associations, fatigued my hearing and attention, exhausted my voice, and milked the breasts of my thought dry during the hour when they should have been filling themselves full of fresh juices”.

Meningen är alltså en bitter klagan över hur ledsen och besviken Oliver blir när han inte kan sitta och dagdrömma på sin tågresa utan istället måste umgås med vänner som oförhappandes dyker upp på tåget. Han som så hade sett fram emot att låta sina tankar flyga iväg utan riktning och mål.

Just tågresor tycks få oss människor i en särskild sinnesstämning där dagdrömmen har lätt att komma till oss. Kanske handlar det om att jag är fast på tåget och ser naturen passera utanför fönstret. Men om vi ska vara ärliga är nog tågdrömmandet en konst på väg att försvinna. Vi är numera väldigt duktiga på att fylla våra tågresor med filmtittande, surfande, jobbläsande och allehanda pyssel som tar upp vår tid.

Vad säger det oss egentligen att det Oliver längtade efter och skrev om skulle vi idag närmast uppfatta som slöseri med tid och nästan få ångest över att vi inte tar vara på de där timmarna i relativ lugn och ro som tågresan ger oss chansen till?

Vidare, hur ser vi egentligen på en människa som bara sitter rakt upp och ned på ett tåg timmar i sträck och inte tycks göra någonting, inget pratande, ingen telefon, ingen dator, inga papper, inget magasin att läsa, helt tomt runtomkring? Några vanliga reaktioner är nog att man blir lite avundsjuk över att hen bara kan sitta där när jag har massa planerat för resan som jag vill göra. Man kanske tycker synd om vederbörande som inte ens tycks ha en smartphone att surfa på, hen kanske är fattig och inte har råd. Till slut fastställer nog många av oss efter att ha studerat den stillasittande och overksamma personen några timmar, att det måste vara något som är ”fel”. Hade det varit ”rätt” hade hen i alla fall gjort någonting under de här timmarna.

Utan att ta i kan vi konstatera att idealen vad tiden på tågresor ska användas till har förändrats över 150 år. Självklart är våra aktiviteter på tågresan bara en spegling av det samhälle vi lever i och de ideal som omhuldas för stunden.

I våra strukturerade tidevarv är något så futilt som dagdrömmande knappast något vi skryter om eller skriver dikter över att vi längtar efter. Oliver skulle nog förfasas över vår livsstil och förhållningssätt om han skulle se oss på våra tågresor. Han skulle nog bli förkrossad över att få veta att psykiatrin i USA har utvecklat en diagnos Sluggish Cognitive Tempo (SCT), som problematiserar det faktum att vissa barn dagdrömmer så mycket att de får svårt att hänga med i skolan. Hela 5% av barnen sägs ”lida” av detta. Diagnosen är fortsatt kontroversiell och har begränsat vetenskapligt stöd. Men som Oliver skulle ha sagt i romantikens sanna anda, hur är det ens möjligt att tycka att barns dagdrömmande och känslomässiga upptäcktsfärder kan anses vara något dåligt och till och med sjukligt?

Vi får återigen konstatera att ideal om hur vi ser på vad som är rätt och fel skiftar över tid.

Men nu måste vi ställa frågan, har något gått förlorat sedan Olivers tid och är dagdrömmande något vi borde ta på större allvar? För att svara på den frågan måste vi först besvara vad dagdrömmande är och vilken funktion det kan tänkas ha för oss människor.

Det har nog inte undgått någon att vi dagdrömmer ett antal gånger per dag. Dagdrömmen har ofta funktionen av att distrahera oss från saker som vi gör just nu. Ofta då saker som är jobbiga, svåra eller bara tråkiga. Vi flyr bort till ett trevligare ställe helt enkelt. Dagdrömmen kan sägas vara en slags ventil och har allt som oftast en positiv klang. Vi vinglar iväg i tankarna till trevliga ställen, vi möter positiva och glada människor och vi gör och upplever saker som känns bra och meningsfulla. Funktionellt är dagdrömmen en process där vi lappar ihop oss själva och tar spjärn för att på nytt återgå till verkligheten, med lite mer kraft och självförtroende.

Dagdrömmande är som alla förstår rena tankeprocesser och för att det ska bli något krävs tillgång till våra högre hjärnfunktioner. Vi måste kunna föreställa oss saker, vi måste kunna ta perspektiv, vi måste kunna väva in känslor och skapa fantasier och för vårt inre saker som inte finns i verkligheten.

Om vi är stressade har vi inte samma tillgång till våra högre hjärnfunktioner. Under stress fylls istället våra tankar med snabba tankeklipp som kommer och går lika fort. Vi blir impulsiva och vår förmåga till analys, perspektivtagande och hålla kvar tankar och idéer i vårt medvetande minskar markant. Det framstår som givet att vår förmåga till dagdrömmande försvinner när vi är stressade och därmed vår möjlighet till den återhämtning och positiva tankar om oss själva som dagdrömmeri normalt sett ger

Så Oliver hade rätt, vi behöver dagdrömma för att må bra. Det är en av många intrikata mekanismer vi människor har för att fungera optimalt och hitta balans i livet. Vi kan inte vara utan det. Men att vara stressad gör det svårt för oss att vara i det kontemplativa tillstånd som dagdrömmeri kräver för att kunna bli av.

Vad kan du göra för att bli mer lik Oliver? Det finns säkert mycket som kan göras, men en sak kan du lova dig själv redan nu. Nästa gång du företar en tågresa, använd tiden till att låta tankarna vandra fritt medans du tittar ut över det framflygande landskapet. Strunta i vad folk eventuellt tänker om dig när du sitter där och stirrar helt stilla, du vet ju bättre. Dagdrömmandet kommer göra dig gott och vem vet, det kan kanske vara starten på att precis som Oliver låta dagdrömmandet vara din kompanjon i livet. En kompanjon som ser till att du mår bättre och får lite mer balans.

Anders Tengström, Forskningschef på Bonzun