"Sjukt stressad" - Vägen till utbrändhet bland unga

Skrämmande siffror visar att antalet sjukskrivna på grund av stressdiagnoser ökat med 370 procent sedan 2011. Den procentuella ökningen är som störst bland unga kvinnor i åldrarna mellan 25 och 29 år, även om den största gruppen sjukskrivna är kvinnor mellan 45 och 49 år. I veckan sände samhällsmagasinet Uppdrag Granskning programmet ”Den sjuka stressen”. Vi får följa några unga kvinnor som gått in i väggen i deras kamp för att komma tillbaka till ett liv som de själva kan känna igen sig i.

Ett av de jobb jag har på deltid är som telefonpsykolog på en av de nätdoktorsföretag som vuxit fram på senare år. I det jobbet pratar jag med många människor varje dag som bokar tid för att man av olika anledningar vill prata med en psykolog. Jag skriver olika anledningar, men faktum är att av samtalen som kommer in handlar minst 70% om stress och stressens konsekvenser.

Precis som UG tar upp är de allra flesta som ringer unga människor. Kvinnor är i majoritet men inte i någon påfallande utsträckning.

De som ringer är från samhällets alla hörn, geografiskt, kulturellt och socioekonomiskt, det är verkligen en salig blandning. Precis som när man har ont någonstans och söker hjälp först när smärtan blivit outhärdlig, ringer de här unga människorna när de upplevt stress och stressymptom som blivit allt värre och inte tycks försvinna.

Det som kanske utmärker samtalen allra mest är att väldigt få gör kopplingen mellan symptomen på stress och att man faktiskt är väldigt stressad. Det typiska samtalet brukar börja med att personen berättar att man inte mår bra sedan en tid tillbaka. På frågan på vilket sätt man inte mår bra är svaret nästan alltid att man har tryck över bröstet, svårt att andas, hjärtklappning och kanske skakningar i händerna. Det man beskriver är alltså panikångestsymptom, vilket de flesta inte har koll på.

De som ringer har aldrig upplevt det här förut då man oftast är mellan 18-25 år. När jag frågar vidare om symptom som sömnstörningar, humörsvängningar, minnessvikt och oro/ångest får jag nästan alltid ja på allting. Personerna som ringer befinner sig alltså i en akut stressreaktion och många är relativt långt gångna på den väg som leder fram mot utbrändhet.

De ringer för de inte förstår vad det är för fel på dem. När jag berättar att det är stress som gör att de mår som de gör blir många lättade då de samtidigt förstår att de inte håller på att bli galna. De flesta har verkligen ingen aning om vad som drabbat dem.

Många blir på nytt oroade när de får höra av mig att stressymptom inte är som en influensa där man är jättesjuk en vecka för att sen resa sig frisk upp ur sängen. Tvärtom förklarar jag att lika länge som det har tagit att utveckla alla symptomen, lika länge kommer det ta att helt bli av med dem. Det är förstås inte kul att höra, men de allra flesta förstår detta och kan acceptera logiken i det.

Ibland, fast inte särskilt ofta, får jag känslan av att jag krossar en ung människas livsdröm när jag säger att det här inte funkar en endaste dag till, nu måste ett antal saker förändras för att det här inte ska gå åt skogen. Man kan nästan höra hur tankarna snurrar i huvudet och besvikelsen väller fram hos dem som får höra att den här vägen framåt i livet är stängd.

Fast jag måste också säga att i de allra flesta fall är de unga som ringer väldigt kloka och förstående för det jag har att berätta. Faktum är att många gånger kan jag ana en lättnad för att de förstår vad som är fel. Nu vet de att de kan göra någonting åt det. De flesta samtal jag har, och det har blivit många hundra, slutar med att personen har fått en klar bild vad som har hänt och en väg framåt om hur man måste tackla sin stress för att inte hamna i väggen. Alla har mycket noggrant fått förklarat av mig att det inte går att fortsätta så här och en klar majoritet accepterar nog det, även om det svider att behöva göra det.

Jag måste också säga att alla är väldigt rädda för att hamna i väggen, det är inget man vill göra. Man ha hört berättelserna och man har sett arbetskollegor försvinna för att inte komma tillbaka. Unga människor idag vet mycket väl vad man pratar om, det är bara det att de själva trodde att de var immuna mot det.

Ett av de stora fördelarna för en psykolog att jobba så här i den psykologiska frontlinjen är att man verkligen känner att man kan göra nytta för dem som ringer. Detta sagt är det också med vemod jag konstaterar hur genuint okunniga unga människor är om vad stress är, hur symptomen ser ut och hur man ska hantera sin livssituation.

Jag törs nog också konstatera att det inte kommer att bli bättre förrän vi gemensamt börjar lära de unga om hur vi människor fungerar när vi är i stress och hur man känner igen symptomen. Det är lika viktigt som att också lära de unga vad balans är och att kroppen inte är en maskin som kan utföra ett oändligt antal prestationer utan återhämtning. För är det någonting de som ringer tycks tro, så är det just det.

Vi som samhälle har lärt oss betydelsen av rörelse, av att äta rätt och ta hand om oss själva i största allmänhet. Det vi inte har lärt oss som samhälle, vilket våra unga nu betalar priset för, är hur vi psykologiskt ska må bra i våra liv och hitta jämvikt mellan prestationer och återhämtning.

Det är nästa uppgift för oss alla att suga tag i, först då kommer kurvorna att vända igen.

Anders Tengström

Forsknings- och utvecklingsansvarig på Bonzun