Reflektioner från Bonzuns stressgrupp i Coronatider
På Bonzun har vi ständigt rullande kurser där deltagare i grupp får lära sig hantera stress på ett för dem mer funktionellt sätt. Det är 6-8 personer som träffas åtta gånger under min ledning för att lära sig mer om stress och dela varandras erfarenheter. Ett moment i kursen är en uppföljning cirka en månad efter kursens avslutning. För ett tag sedan var det dags för just en sådan uppföljning av en kurs som slutade i mitten av mars.Uppföljningsmöte online
När kursen slutade var Corona på allas läppar, men det var innan några rekommendationer fanns om att inte träffas i grupper. Inför att vi skildes åt fick alla deltagarna beskriva en utmaning som de skulle jobba med under månaden innan vi skulle ses igen. Uppföljningen ägnas sen till stor del att följa upp utmaningarna och titta på hur det gått.
Den här gången kunde vi inte ses utan genomförde uppföljningen via Zoom.
Förutom den nymodigheten (som fungerade jättebra) visade det sig att deltagarnas utmaningar delvis hade stött på patrull. Restriktioner runt smittspridning hade gjort vissa saker omöjliga att genomföra.
Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig
En av deltagarna hade som utmaning att träffa fler vänner och jobba med sitt sociala nätverk. Lite av ödets ironi att hen just valt den utmaningen. Men hen noterade att det ändå hade gått att öka sina sociala kontakter via sociala medier, telefon och digitala möten.
Samma deltagare hade jobbat hemifrån under en längre tid nu och insåg plötsligt värdet av den möjligheten. Att bättre kunna styra sin tid och att inte bli avbruten hela tiden. Hen kunde inse att man inte behöver ha koll på minsta detalj, det löser sig ändå.
En annan deltagare, som är arbetssökande hade tvingats till acceptans att det finns få jobb att söka just nu. Samtidigt fick hen lära sig hantera detta faktum och den osäkerhet som råder. Hen kunde samlat redogöra för sina strategier att hantera situationen och kunde trots dimman stå stadigt och segla vidare mot framtiden. En bieffekt av reseförbudet skänkte också denne deltagare frid då hen regelbundet reser till släkt och vänner i en annan del av landet. Ett resande som är förknippat med stress och en av anledningarna att hen sökte sig till gruppen i första läget. Nu var den stressorn hux flux borta.
En tredje deltagare som varit rejält utbränd och som var på väg tillbaka till jobbet fann i Coronakrisen ett andrum. Hen kan nu i lugn och ro återvända till sitt arbete i en takt som inte hade varit möjligt om krisen varit. Nu kan deltagaren ägna sig åt sin utmaning, som var att öka på sin fysiska träning och rörelse för att må bättre och få balans.
Ja, så här skulle jag kunna fortsätta med alla deltagarna. Reflektioner och lärdomar från den här uppföljningen får väl bli att saker och ting långt ifrån alltid blir som vi planerat och vill.
Det viktigaste är inte att kontrollera saker
Många av de som deltar i våra stressgrupper vill ha kontroll över både nu- och framtid för att må bra. Coronakrisen har nog lärt dem att det inte alltid går att ha kontroll, faktiskt ganska sällan. Det intressanta är inte i vilken utsträckning du kan kontrollera saker och ting. Det är snarare hur du klarar av att anpassa dig till skiftande förutsättningar och ändå kunna fungera och må bra.
Utan att överdriva kan jag konstatera att den är omgången av deltagare i vår stressgrupp fick sig en rejäl utmaning i att hantera nya livssituationer som de aldrig trodde de skulle hamna i. Det kan också konstateras att de klarat av det bra. De upptäckt saker om sig själva och sina förmågor, som de kanske inte trodde att de hade i sig. Väldigt lite blev som tänkt i den här uppföljningsperioden för deltagarna. Men det blev ganska bra ändå, får vi väl säga.
Det gamla ordspråket som förkunnar att “inget ont som inte också har något gott med sig” tycks förbli sant, även i denna hemska tid.