En reflektion om stress och äldreomsorg

2020-04-24 | Arbetsmiljö Stress
För många år sedan när jag pluggade på universitetet hade jag möjligheten att få jobba en sommar på ett äldreboende med riktigt gamla och sjuka människor. Ingen förväntades åka därifrån utan det var helt enkelt ett boende man kom till i livets slutskede. I dessa Corona-tider när det rapporteras att många av offren för Covid-19 kommer just från äldreboenden kommer mina minnen från den sommaren tillbaka.

Jag minns hur slitigt det var

Det är som sagt många år sedan och minnet är kanske inte helt klart om exakt hur det var. Detta sagt är det ändå några saker som vuxit sig fast i minnesbankerna.

En sak jag tydligt minns är hur slitigt det var, även för en drygt 20 år gammal vältränad man. Omvårdnad tar tid och är knöligt. Varje boende skulle tvättas på morgonen, kläs på och ges frukost. I själva verket gick tiden långt in på förmiddagen innan man var klar med det. Det är många moment och det går inte att rusa in och snabbt fixa saker, de boende blir oroliga, mår dåligt och blir ibland rädda om man inte tar det i en takt där de hänger med.

Det som i övrigt hanns med var att duscha någon av de boende (den lyxen fick de boende en gång i veckan). Sen var det lunch och eftermiddagen gick åt till praktiska saker som att byta blöjor, fixa med kaffe osv. Väldigt få gånger (kan räknas på ena handens fingrar) fanns möjlighet att få en stund över så att man kunde gå ut med någon av de boende i det fina sommarvädret. Det var helt enkelt för lite personal för att det skulle hinnas med.

Åren har gått sedan den där sommaren och jag utbildade mig vidare till att bli psykolog och har inte tänkt så mycket mer på dessa livserfarenheter. Nu på senare år har dock minnesflaken från den här tiden allt oftare glidit in i mitt medvetande.

Jag får många samtal från anställda inom äldrevården

I mitt jobb som telefonpsykolog har jag under senare år pratat med ett stort antal personer som jobbar i hemtjänsten och/eller i äldrevården. Det är nästan alltid en ung kvinna som är mellan 20 och 30 år och som jobbat ett antal år i omsorgsjobb. Nu söker hon hjälp hos en psykolog på grund av stressupplevelser som tagit sig sådana proportioner att hon inte längre kan hantera dem och mår så dåligt att vardagslivet inte kan klaras av.

I dessa samtal lyfter klienterna så gott som alltid upp att man tillhör en vikariepool. Trots att man jobbat flera år med detta har man inte lyckats få en fast anställning. Jobbosäkerheten är betydande och man måste ständigt vara tillgänglig för telefonsamtal från arbetsgivaren och vara beredd att hoppa in med kort varsel. Vidare är lönen inte den bästa vilket tvingar många att ta så många extrapass man bara kan få. Det handlar förstås om att klara sina utgifter men också lika mycket om att kunna ha lite pengar att följa med sina kompisar ut på stan och ha kul, de få kvällar man nu är ledig. Helt enkelt att få känna sig som en av alla andra.

Jag minns särskilt en klient som jag jobbade med en längre tid. Hon var så rädd för att säga nej till extra jobb (i hennes fall för att hon trodde att arbetsgivaren skulle bli sur) att hon i praktiken inte varit ledig på ett halvår. Hon var helt utmattad och klarade vare sig av jobb eller privatliv längre.

En del av klienterna upplever att vissa arbetsgivare satt det i system att ha stora vikariepooler för att just inskärpa känslan hos personalen att ”antingen ställer du upp när vi ringer – eller så ringer vi någon annan och du kan glömma jobb i framtiden”. En inte så smart strategi eftersom en sjukskriven och stressad medarbetare kostar företag och samhälle väldigt mycket pengar.

Många jobbar också både inom hemtjänsten och äldrevården, eftersom de ökar chansen att få arbetspass. Man springer emellan och försöker pussla ihop arbetstiderna så att man hinner jobba så mycket som möjligt.

Förutom allt ovan beskriver alla att en stor källa till stress är att man inte hinner med att göra det man ska och vill göra för sina brukare, oavsett om det är hemtjänst eller äldreboenden. Man är hårt pressad att hinna med många besök och en rad omsorgsmoment på väldigt kort tid.

Jag har förstås bara pratat med dem som mår dåligt och som söker hjälp för det. Det finns säkert många arbetsplatser som funkar bra. Men motsatsen är också uppenbar och en minst lika sann bild av verkligheten.

Smittspridningen ger ytterligare stress, och därmed ökad smittspridning

Det vi nu ser att Coronasmitta sprids på våra äldreboenden och bland hemtjänstens brukare är inte på något sätt förvånande. Utifrån det lilla jag upplevt och fått höra av människor som jobbar där är det snarast förvånande att fler inte blivit drabbade.

Stress i systemet, stress hos cheferna som många gånger jobbar med minimala budgeter och stress hos de som jobbar ute i verksamheterna bidrar på ett tydligt sätt till att vi hamnat där vi gjort idag med Corona-smittan

Vår äldrevård är på många sätt hårt pressad under normala omständigheter. När ett hot som Coronaviruset uppstår ovanpå ett system som inte har några som helst marginaler, kan det bara leda till en stresskollaps, som i sin tur ökar smittspridningen.

Vi som samhälle måste nog inse att om vi vill ha en god och säker omvårdnad om våra äldre, där personalen har tid och kraft att ge högkvalitativ och trygg omsorg, måste det ske en förändring. Kanske kan den kris vi nu genomgår på sikt utvecklas till något bättre inom äldreomsorgen.

Läs mer om vad stress är och gör vårt stresstest